Förvaltarkommentar juni
Eufori grep globala aktiemarknader, som fortsatte att stiga fram till midsommarveckan, trots att avsevärda kurslyft redan tidigare hade skett. Efter derivatlösen (den tredje fredagen varje månad) har kurserna dock backat i stort sett varje dag. SVP:s diskretionära portföljer har utvecklats som jämförelseindexen, Balanserad och Offensiv marginellt bättre med uppgångar på 0,1 och 0,7 procent, medan Aggressiv var marginellt sämre med 0,9 procent. Vid halvårsskiftet har portföljerna avkastat 2,7, 5,0, respektive 6,5 procent.
Även under juni fortsatte förra månadens trendbrott med att Japan fortsatte att utvecklas bäst och Europa sämst. Emerging Markets var näst bäst och Nordamerika näst sämst. Den japanska utvecklingen imponerar och fram till midsommar har regionen nu spurtat om Europa som bästa region. Europa har halkat ned till näst sist efter Nordamerika. Visserligen tycks EM ha vaknat till liv, men ligger långt efter de andra, huvudsakligen till följd av Kinas envisa problem.
Månadens euforiska marknadsrusningar har föranlett mig att fortsätta göra affärer, jag kallar ju mig ”trendföljare i bred bemärkelse”, ungefär på samma spår som förra månaden. Jag gör det högst motvilligt och jag tror inte alls att den begynnande konjunkturavmattningen, vars effekter så smått har börjat visa sig, kommer att lämna finansmarknaderna oskadda. I ett första steg adderades små innehav i Sverige, USA och Japan, samt ytterligare industrimineraler genom köp respektive ökningar av Cliens Sverige, Storebrand USA, Storebrand Japan och AuAg Essential Metals i de flesta av portföljerna. För finansiering behövde Atlant Opportunities minskas i Aggressiv. I ett andra steg ökades aktie-exponeringen ytterligare, framför allt i USA, men också Sverige, medan samtliga portföljers dollarinnehav såldes av i sin helhet.
Vid Federal Reserves juni-möte behölls räntan på oförändrad nivå, efter sammantagna höjningar på 5 procentenheter på drygt ett år. Den snabba takten hade föranlett förväntningar om att Fed skulle avstå från att höja vid juni- eller juli-mötena, för att sedan börja sänka räntan under det andra halvåret, mer eller mindre aggressivt. Höjningen uteblev som sagt, av precis de förväntade skälen, men därutöver klargjorde Powell att ledamöterna var inställda på ytterligare minst två höjningar. På en direkt fråga under frågestunden tillade han att det inte fanns någon enda medlem, som i nuläget var inställd på en sänkning under innevarande år (!). Denna diametralt motsatta bild av läget från Fed utlöste dock ingen större kursreaktion. Flera bedömares omedelbara reaktion av Powell var att han var mycket hökaktig, men
marknaderna svarade med en axelryckning; inget kunde tydligen rubba marknadens i mitt tycke mycket märkliga förväntningar om att Fed kommer att tvingas att helt ändra uppfattning. Fed förväntade sig också högre tillväxt under flera år, drivet av den urstarka arbetsmarknaden, och som en konsekvens därav räntesänkningar först efter flera år. Att marknadernas misstro nu verkar cementerad kan dock leda till att Fed tvingas ta i mer, enligt vissa bedömare.
Däremot fortsatte ECB förra räntemötets aggressiva linje och höjde med 25 punkter. Christine Lagarde signalerade också att flera höjningar skulle komma och på frågan om det kunde vara aktuellt att följa Fed-exemplet med en paus blev svaret tydligt nekande; ”we have more ground to cover,” upprepades flera gånger. Dessutom skulle återinvesteringar av förfallna obligationer upphöra från och med halvårsskiftet;
ECB:s balansräkning skall alltså krympas. Riksbankens junibesked kommer först efter bryttiden för denna månadskommentar, men med tanke på att Sveriges inflation tillhör de högsta i Europa och att landet därtill har en valuta, som ger ytterligare inflationsimpulser, är det ingen djärv gissning att det blir en räntehöjning, sannolikt också signaler om att fler höjningar kan väntas.
Jag har tidigare berättat om när jag arbetade på SEB och lyssnade på hur Robert Bergqvist ofta brukade inleda sina makrodragningar med att lite provokativt påstå att han älskade lågkonjunkturer, för att sedan omedelbart förklara att anledningen var att ”hälsosamma uppstädningar” då brukade ske, uppstädningar som hade fördröjts under år av högkonjunktur. Finanskrisen 2008 ledde dock inte till någon uppstädning, utan i stället övertygades ledande politiker om att läget var så allvarligt att en djup depression skulle bli effekten och att det därför var bäst för alla att skjuta på städambitionerna, ”kicking the can down the road”. Det var 15 år sedan och någon uppstädning har inte skett, utan i stället har den redan skuldsatta världen fullkomligt dränkts i nya skulder. Genom att göra centralbankerna ”självständiga” hade politikerna lyckats med konststycket att ducka ansvar. Självständigheten hade ju verkat som en bra idé att kopiera för centralbanker världen över, när Fed-chefen Paul Volcker hade knäckt den amerikanska inflationen på 1980-talet (och den sittande presidenten Jimmy Carter hade skyllt den efterföljande lågkonjunkturen på honom, som kan ha bidragit till att han förlorade omvalet). Vem kunde väl då drömma om att nya centralbankschefer skulle stå med ymnighetshorn och strö pengar (eller rättare sagt krediter) över såväl folk, som folkvalda, några decennier senare, uppfyllda av keynesianska dogmer? Alla tycks ju älska låga
räntor och det är därför lätt att glömma att priset på pengar, när marknadskrafterna styr, närmast blir en funktion av tillväxt och att högre räntor snarast fungerar som skydd mot dålig resursallokering; sådan torde nämligen vara det största långsiktiga hotet av artificiellt låga räntenivåer (vilket tenderar att leda till ineffektivitet och resursslöseri i planekonomier).
Att centralbankerna är så gott som ensamma om ansvaret för den ekonomiska krisen den här gången blir
svårt att komma ifrån, samt politikerna som lät dem överta det alltför lättvindigt. Om och när de ekonomiska kriserna drabbar de reala ekonomierna på allvar kommer kanske en jakt på syndabockar att inledas, men förhoppningsvis skyms inte den extremt viktiga frågan om lärdomar av krisen av detta. Framtidens makthavare måste avstå från frestelserna att lägga invånarnas liv till rätta genom stora ekonomiska
stimulanser. Den så kallat ”österrikiska skolan” inom nationalekonomin föddes efter Andra Världskriget i stark reaktion mot Keynes läror och politisk klåfingrighet. Om jag avslutningsvis skall vara optimistisk förutspår jag således mindre Keynes och mer von Hayek (ekonomipristagare 1974) som en effekt av den förväntade krisen. Om jag skall vara pessimist konstaterar jag att det behövdes ett världskrig
för att ”österrikarnas” tankar skulle visa sig bärkraftiga mot populisterna.
Mot slutet av maj genomfördes affärer inom några intressanta områden, liksom i början av juni. Dessa kompletterades med ytterligare några affärer i syfte att öka aktieexponeringen. Fram till veckan före midsommar har aktiemarknaderna varit euforiska, FOMO, ”fear of missing out” har gällt! Jag har mycket motvilligt kapitulerat och hänger bara med, dock väl medveten om att jag enkelt kan minska min
exponering dramatiskt genom endast ett par yxhuggs-lika affärer i portföljerna, och jag drar inga större växlar på midsommarveckans tillnyktrande marknadsreaktioner. Jag kommer inte att ha långt till min bärbara dator under min kommande semester och travesterar åter Groucho Marx: ”Det här är min strategi. Visar den sig felaktig, så har jag en annan!”
Nästa månadskommentar kommer i september.
Ha en trevlig sommar!
Peter Eklöf, Portföljförvaltare
